Som jag skrev i förra inlägget sitter jag på karolinska. Jag har varit har sen klockan tio i morse, med undantag att jag och pappa åkte hem vid lunch innan vi skulle få tid med en doktor. När vi kom hit igen klockan halv ett fick vi vänta i tjugo minuter innan mitt namn blev uppropat.
När den doktorn hade läst igenom alla papper och kollat på röntgenbilderna på min fot hänvisade han mig till Barnakuten. Efter några hundra meters hoppande på kryckor till Barnakuten sa en kvinna som satt där bakom en disk att jag är för gammal för dem eftersom jag har fyllt femton. Då fick jag hoppa vidare till vuxenakuten. Jag hade skavsår på händerna.
Pappa tog en nummerlapp. Efter kanske en halvtimme var det vår tur. Pappa berättade att jag inte var sjuk, och annat sånt där som hon ville veta. Sen fick vi sitta i väntrummet i nästan två timmar.
Vet ni varför jag går med gips? På sportlovet var jag i alperna. När jag skulle åka upp i en sittlift skedde det en olycka. Lifttanten kom ut från stugan, skrek på franska och gjorde en gest med handen neråt. Jag trodde att jag skulle hoppa ner från liften (eftersom mina 2 systrar som skulle åka med hade gjort det) och gjorde det efter några sekunders tvekan.
Det var säkert bara någon meter till marken, men när liften kom bakom skyndade jag mig att ducka och hamnade fel med foten på något sätt.
Senare kom jag till ett sjukhus och röntgade foten. De trodde att jag hade en spricka, så de gissade mig.
Nästa dag och resten av dagarna på skidresan var jag hemma i vår lägenhet med mamma eller pappa medans resten av familjen åkte skidor. Det var tråkigt. Men jag gjorde ändå en del ganska roliga saker som jag kunde göra med gips på foten. Med mamma spelade jag t.ex. spel.
Varje förmiddag gick vi ut och solade, och jag hade med mig en bok. På kvällarna gick vi ut och åt på restauranger i byn som vi hade gjort innan. Jag hoppade på kryckor. Det var inget större problem förutom att det var väldigt jobbigt och att jag blev svettig och fick mot i händerna.
Det är så frustrerande att inte bara kunna sätta ner foten och springa, gå, hoppa och göra vad man vill. Nej, jag måste vara försiktig.
Visst, jag kommer kunna göra det sen, men det är sen och inte nu. Kanske om några veckor, jag vet inte än.
Det är nu jag vill göra allt det där.
Jag kanske inte ens kan spela basket på ett tag, och hur ska det gå för mig på idrotten i skolan?! Gympalärarna har förr sänkt betyg på elever som har varit skadade för att de inte har sett vad dessa elever kan.
